Två händer när du smeker.
Två ögon när du ser.
En kropp som rätt fungerar,
vad kan du önska mer.
Allt detta kan du mista,
det är en gåva blott.
Ett lån som är dig givet
som inte alla fått.
_

Fågel Blå

Har du sjungit
din vackraste visa än?
Har du sjungit den än,
Fågel Blå?

Melodin du skall sjunga
i vinterkvällen,
att blommor må spira
vid gråstenshällen.
Är det mörkt i din skog
sedan sommaren dog?
Kommer någonsin ljuset igen?

Har du sjungit
för alla myrorna små,
att de vaknar i tid,
käre vän?

Alla småkryp som ännu
höstlöven täcka,
de måste du också väcka.

Då skall till din skog
fastän sommaren dog
åter komma en vår,
Fågel Blå.
_

Maskrosen

Jag är en liten maskros
i Herrens örtagård.
Ett litet ogräs bara
som frodas utan vård.
Att människorna tycker
jag är förfärligt ful,
och ganska så besvärlig
berör mig ej ett smul.

Mitt frö med vinden sprides
När jag till mognad nått.
Att alltid överleva
är gåvan som jag fått.
När jorden ligger öde
en gång i domens dar.
Helt säkert skall en maskros
Nyfiken gul stå kvar.
_

Stillhet

Dagen är tyst och stilla.
Livet tassar förbi.
Ingen kan göra mig illa.
Ingenting kan förbli.

Jag önskar mig ej tillbaka
till ungdomens hetsiga tid.
Gärna jag vill försaka
brinnande lust - för frid.
_

Minnen

Du sjunger gamla sånger,
du minnenas fiol.
Du tjatar många gånger
om snön som föll i fjol

Var tyst, och sjung ej mera,
jag ej ditt gnissel tål.
Gör av mitt hjärta lera
och stumt och kallnat kol.
_

Till en stor poet

Jag undrar, jag undrar,
du store poet,
var du får dina ord ifrån?
De smeker som vinden.
Som åskans dån.
de mullrar där ovanifrån.

Jag söker och söker
men aldrig jag kan hitta rätt.
De gömmer sig bara,
jag når dem ej.
Du finner dem alltid så lätt.

De vrångas och trilskas,
de passar ej alls,
och jag vet varken ut eller in.
De flyger omkring mig
som yra höns
som inte vill sitta på pinn,
_

Stjärneglitter

På en mörk oändlig himmel
utan början, utan slut.
I ett enda saligt vimmel
ströddes sol och stjärnor ut

På en liten, liten kula
som av misstag slängdes dit
kämpa svarta, vita, gula,
alla vill ha varsin bit

I den sena vinterkvällen
vandrar skalden, och han ser
stjärnorna på himlapällen,
tänker - "Dråsar ingen ner?"

Men de sitter där de sitter
skalden väntar troget på
sin medalj av stjärneglitter
Någon ann lär han ej få.
_

Natten är full av demoner

Full av små skuggor är natten
små genomskinliga grå.
Natten är full av demoner
man inte kan lita på.

Tusen små skuggor i natten
tar dina tankar i pris.
Lägger dem ner i en påse.
Behåller dem som bevis.

När själv du blivit en skugga
får du dem åter en gång.
Tankar av vrede och ondska
gör kedjan rasslande lång.

Men har du små goda tankar
och därtill en gnutta tur,
slipper du gå med en boja
som osalig skuggfigur.

Tro inte alls att jag ljuger,
diktare är jag ej än.
försöker lära mig konsten,
tummar på sanningen.
_

Av misstag

Vi irra omkring
vi människor
i livets irrgångar.
Var och en
i sin egen vacuumförpackning.

Någon gång
kan det hända
- av misstag
att det går hål
på kartongen.

Någon gång
kunna vi
- av misstag
få se en skymt
av varandras inre.
_

Lilla fågelunge

Du, lilla fågelunge,
av hunger skriker du.
Du har en liten mamma
som ger dig mat ännu.
Förutan rast och vila
hon flyger och hon far.
Det bästa hon kan finna
hon till sin unge spar.

Jag kastar ut små smulor
till fåglarna och ler
åt deras glada kvitter,
då för min syn jag ser
två svarta barnaögon
från tevens kvällsprogram.
Jag tyst mitt huvud böjer
i blygsel och i skam.
_

Ödets vindar

Varm är vinden
Jag är trädet,
trädet fyllt av fågeldrill.
Vinden smeker.
Trädet sjunger,
sjunger allt vad vinden vill.

Hård är vinden.
Jag är strået,
strået på en slåtteräng.
Vinden blåser.
Strået skälver,
skälver som en harposträng.

Kall är vinden.
Jag är askan,
askan över stormigt hav.
Vinden tjuter.
Askan sprides,
glömmer bort vad vinden gav.
_

Vår sommarö

Nu blåser storm
över land, över sjö.
Nu ligger i dvala
vår sommarö,
där vi så ofta
i kvällssolens brand,
sutto vid bryggan
i vårt lilla land.

Än kan jag minnas
hur smekande våg
ömt våra kroppar
i famnen tog.
Susande furor
vid vårt lilla bo
sjöngo i natten
oss båda till ro.

När vi blir gamla
en gång, du och jag,
och sitter i höghus
en vinterdag.
Då tar vi fram
våra bilder från ön,
så blir frostbiten vinterkväll
- sommargrön.
_

Han var en Job...

Han var en Job,
han var en Lasarus.
Hans väg var mörk.
En strimma ljus
föll sällan på hans stig

Jag såg hans strid
mot köld och sjukdom svår.
Den väg han gått
så många år
gav lärdom stor åt mig.

Hans ögon log.
De spred ett sällsamt ljus.
Han var en Job,
en Lasarus.
En hjälte i sitt slag.

Mitt hjärta grät,
han var blott sjutton år.
Att sitta lam
när andra går.
Hur kännes det?
- Vad vet jag.
_

Pessimisten

Jag är tung och trist i sinnet,
för jag är en pessimist.
Men jag önskar, att jag vore,
av naturen, optimist.

Men vad gör man väl åt detta?
Av en fur blir ej en gran.
Av en groda ingen bläckfisk.
Av en kråka ingen svan.

Denna grymma lilla svartalf
som har satt sig på min rygg
följer mig till sista dörren
där jag stannar, rädd och skygg.

Sankte Per, han ler och säger:
"Du får komma in, förvisst!"
Men jag sätter mig på tröskeln
för jag är en pessimist.
_

Tack du liv

Jag behöver inga blommor
på min grav.
Tack i alla fall
för tistlarna du gav.

Tack för törnet
som du stack mig med.
Tack du liv
för allt som gick på sned.

Tack för drömmen som det
ej blev något av,
men jag behöver inga drömmar
i min grav.

Jag behöver inga tårar
vid min grav.
Tack i alla fall
för smällarna du gav.

Tack för stenar
som jag slog mig på.
Tack du liv
för sol och himmel blå.

Tack för gråt som jag
fick röda ögon av,
men jag behöver inga tårar
i min grav.
_

Tio mot en

Ge mig en dag av lycka
så får du tio av mig.
Tio små trista dagar,
skänker jag gärna till dig.

Gör med dem vad du önskar,
gör med dem vad du vill.
Tio små trista dagar,
då tiden verkar stå still

Jag ville så gärna byta
de trista dagar jag har.
Tio mot en är budet
som ännu en tid står kvar.

Låt dem gärna försvinna,
rinna i sanden bort,
men skänk mig en dag av lycka,
en enda, en dag så kort.
_

Månfas

Jublande vill jag
taga i famn hela världen.
Förut jag satt
som en grå liten råtta
i skrymslet,
tuggade motgångens
mögliga brödkant i timtal.

Kom där ett vingslag,
bara ett vingslag
av lycka.
Varifrån kom det?
Jag vet inte. Vill inte veta.
Skänker de tårvätta örngott
till spelande näcken.

Vandrar mot blommande kullar,
jag och Morfeus.
Vaknar till morgon,
den första på länge,
med leende läppar.
Dricker med törstiga ögon
skeendets ny och nedan.
_

Vinden leker

Vinden kryper på magen
i gräset
och leker med sig själv.

Klär sig i prästkrage
och klingar
i små blå klockor.

Skrattar hånfullt
åt darrgräset
som skälver av rädsla.

Kryper försiktigt
uppför björkens vita stam.

Virvlar runt
i den yviga kronan
och blåser retfullt
på små gula löv
som virvlar
i spiral mot marken.
Vinden leker.
_

Min Rosendal

I Rosendalen
sjunga mina fåglar.
I Rosendalen
beta mina får

Där smeker vinden
så varmt om kinden.
Där är jag lycklig
varthelst jag går.

I Rosendalen
samlas inga härar.
I Rosendalen
hålla alla frid.

Där finns min kära
alltid så nära.
Där bryter ingen
sin givna ed.

Men Rosendalen
blommar ej på jorden.
Min Rosendal
är bara en chimär.

En utopi blott,
ett fantasislott
som aldrig blir
och som aldrig är.
_

Timglaset

Lätt de falla ner,
sekunders sandkorn
genom jordelivets
nötta timglas

Allt har givits mig
och ändå intet.
Tom är den hand som sökt
men aldrig funnit.

Lätt de falla ner,
sekunders sandkorn
genom jordelivets
nötta timglas.

Skall väl någon makt
mitt timglas vända
då det sista kornet
genom glaset runnit.
_

Bockfots nyårshälsning

Trampar Bockfot blodbesudlad mark.
Låter skrattet rulla över nejden.
Byter mänskobarnens bröd mot bark.
Eggar dem och leder dem i fejden.

"Kommen till mig, här är varmt och gott.
Hör, hur ljuvligt klagoropen klinga.
Kommen till mig, skörda vad ni sått.
Dock - jag vill på intet sätt er tvinga.

"Djupa kratrar! Tänk så duktiga ni är."
Skrattet hånfullt över nejden ljuder.
"När er väg till helvete det bär,
på ett stiligt gästabud jag bjuder."

"Alla svaga, barn och kvinnor först.
Låtom deras blod på marken rinna.
Att jag får min fruktansvärda törst
släcka. Sedan må i helsicke ni brinna."

"Mänskor alla, ni med ondskans håg.
Rått Nytt År jag önskar allesammans.
Förkovra er i bluff och båg,
att vi mötas får i flamman.
_

1971

Av sten på sten
de byggde stora hus.
De släppte bomber ner
och allt blev lagt i grus.

De spredo gifter
utav alla slag,
bland skogens träd,
i våra vattendrag.

Det var som om de miste
sans och vett.
Det var det året
1971.
_

Obesvarat

I e grå litta stuga
bor Johan på Änga.
Han går där så gammel
å sturi å tvär,
har flaska på borde
å spôttkôpp ve sänga.
Han ilsken på kattstackarn svär.

Nere ve grinna
går Anderssons Lena
å kaster ett öga mot Änga ibland.
Ho vinker mä hanna
å sprätter mä bena,
ho önsker ho hade en man.

Att Johan på Änga
har pängar på banken,
dä rôktet i bôgda
gått mun ifrån mun,
å Lena, dä spöke,
ä inne på tanken
te byte ut fröken mot frun.

Dä ä inte Johan
ho gärne vell äge,
män pängar ä pängar,
sônt vell en ju ha.
Di gamle å kloke
di bruker ju säge:
"En får trôlle för pängera ta."

Lena går vägen
ôpp emot huse
å hôppes en skymt
uttå Johan få se.
Men dörra ä stängd
å han har släckt ljuse,
så dä ble jämt inget mä dä.

För Johan vell hellre
gå ensam å stöke,
å han sin egen
herre vell va.
Han vell både sväre,
å supe å röke.
Men han vell inga fruntimmer ha.
_

Lingontid

Svullen tå
öm och blå
fötter som har trampat snett.

Korgen full
av skogens gull
kroppen full av myggebett.
_

Risken finns

Människosläktet vi roten
av kosmos
kämpar förnyelsens eviga strid.
Striden att fortleva,
höjas, förkovras
ger oss väl aldrig någonsin frid.

Alltid vill någon fortsätta kampen
kämpa mot vidare, fjärran mål.
Risken är stor
att vår nyfikna hjärna
sanningar finner
som inte den tål.
_

Religionskrig

Profeterna skria
att slutet är nära
jordens befolkning ska brinna.
De skynda så alla
i säkerhet bära
skatter, så många de finna.

Men somliga vill
ha mer än de andra.
Ingen vill känna sig liten.
Ilsket de börja
att slåss med varandra.
Alla vill ha bästa biten.

Livklädnader, dubbla
de skruda sig i
och försöker lura vår herre.
Men vad som finnes
där inuti
kan de ej dölja, dessvärre.

Skinande vit
är den yttersta skruden.
"Se, vi har rena oss tvagit!"
Vår Herre, han lyfter sitt finger mot bruden
och bannar:
"Så fel ni har tagit!"
_

Griller

Säj - hur uppkom mänskolivet?
Detta liv som blev oss givet,
utav vem, och hur, och när, säj?
Kanske hade Darwin dille
fast han räknades som snille.
Därom meningarna skär sig.

Inte är jag söt och sprallig,
men - med risk att synas mallig,
vad jag ser är inte illa,
när jag i min spegel tittar.
Inga likheter jag hittar
mellan mig och en Gorilla.

Grubbla lönar inte mödan
när man måste gno för födan,
för licensen och för skatten.
Punkt och slut på alla griller.
Ta ett piller, ta ett piller
och skölj ner med lite vatten.
_

Storstädning

Jag lägger min själ
i solljusets strimma
och synar dess vinklar och vrår.
Där ser jag, i smutsen,
små pärlor som glimma.
De samlat sig år efter år.

Där skymtar jag skrattet
i ungdomlig yra,
där tanken, så smutsig och grå,
en tanke jag inte
förmådde att styra.
Den sparar jag alls inte på.

Jag lägger allt skräp
vid min sida, till vänster.
Till höger jag lägger allt gott.
När delat jag har
alla fel och förtjänster,
så lite till höger jag fått.

Så skrämmande stor
denna börda har blivit,
som ligger till vänster om mej.
Jag trodde ändå
att mitt bästa jag givit
- men mera förmådde jag ej.
_

Vad tjänar det till

Man sliter och strävar
vareviga dag
för status och prylar i massor.
Man tvingas att ta
allt djupare tag
i tynande, sinande kassor.

Så ligger man där,
och intet man är,
och intet man har uti handen.
Så bleknad och vit,
man hunnit en bit
på vägen mot himmelska stranden.

Höljet man bär på
som kallas kropp
slutar att kämpa och sträva.
Man multnar,
och ätes av maskarna opp.
Men - de ska ju också leva.
_

Nog är det så ibland

Vi älska gärna skönhet,
allting som vackert är.
En gullig liten unge
vi håller hjärtans kär.

En människa som får oss
att känna sympati
behöver inte sakna
en hand att hålla i.

En gatans rännstensunge,
en nergången suput,
får ofta konstatera
att kärleken är slut.

För dem som mest behöver
vår kärleksfulla hand,
blir sällan något över.
Nog är det så ibland.
_

Kan man - ?

Kan man vetenskapen
väga mot Vår Herre?
Människans dilemma
blir allt värre, värre.

Människan förmår ej
av intet skapa livet.
Liv av liv blott kommer,
detta är ju givet.

Men - en gång man trodde
eld av eld blott tände.
Ändå uppfanns stickan
som mot plånet brände.

Så människans dilemma
blir allt värre, värre.
Kan man vetenskapen
väga mot Vår Herre?
_

Händer

Så milda och varsamma händer
vår skapare hade ändå.
Han målade liljornas kalkar
och formade fåglarna små.

Han gjorde nog tidernas blunder
då Adam och Eva blev till.
De satte på skapelseverket
sitt eget grymma sigill.

Naturen må sucka och klaga,
vi människor bara går på.
Vi härja, förgöra och skövla
vår jord, och allt vackert därpå.

Vi ära och prisa herr Mammon,
vi buga för silver och gull.
Men själen får gå till Gehenna
för ärans och vinningens skull.
_

Stora städareveckan

Glada i hågen
med sopsäck i näven
vandra vi ut
för att städa naturn.
Plockar upp burkar
och skrämmer bort räven
som lagt sig tillrätta
där under furn.

Morsan som ej är
så säker på benen,
hon får nog stanna
för säkerhets skull,
får stanna därnere
vid dikesrenen,
annars kanhända
hon ramlar omkull.

Själv traskar man stolt
uti geggamojan.
Plötsligt man sitter
med ändan i dyn.
Man viftar i luften
med vardagsdojan.
Blickar förvånat
och dumt emot skyn.

Skam den som ger sig.
Man kravlar på magen.
Jagar de flyende
papperen små.
Flaskor och burkar
av alla de slagen,
allting skall ner
uti sopsäcken gå.
_

Glasmästarglädje

Krisch och krasch, där gick en ruta.
Här är risk för liv och lem.
"Med ett bollspel får ni sluta,
annars kan ni hälsa hem!"

"Täpp till truten, käringskrälle,
spelar gör vi vart vi vill,
vi har inget annat ställe
att med bollen hålla till."

"Ni ska nog på nyllet få er
om ni inte sluta vill.
Bums ni har polisen på er
om det går en ruta till."

"Kära tant, kom hit istället,
våran målvakt har gått hem.
Kom nu lilla käringskrället.
Aj, nu blev det 4-5."
_

Resa i tiden

En resa jag gjorde
på tidens älv.
Vid motsatta stranden
jag mötte - mig själv.

Vi båda vi har det
så jättekul.
Vi flaxar och far
mellan påska och jul.

Men timglaset rinner
och klockan den går.
Snart flyger vi hem
till en väntande vår.
_

Meditation

Grinig jag är, och bitter,
rullar tummarna stup i ett.
Jag bara sitter och sitter,
min bakända blir ganska fet

Jag sitter och mediterar,
betraktar min navel - "tittut".
Min navel ej alls reagerar,
den är likadan som förut.

Meditation? Dra åt skogen!
Världen är vissen och kass.
Jag själv är för sophögen mogen,
och kan hämtas med nästa lass.
_

Bäcken

Det ringlar en bäck
så underbart skön
genom livets och drömmarnas land.
Den glittrar av silver,
den glänser av guld
och den skrattar och gråter ibland.

Den ringlar sig fram
mellan stenar och snår
ner till dalen från fjälltoppens krön.
Den spelar ibland
till fester och dans,
men helst kallar den mänskor till bön.

Jag känner ej bäckens
slutliga mål,
men jag kan varje ton i dess låt.
Och källan -
den känner jag ganska väl,
ty den bäcken är kommen av gråt.

Den sjunger sin sång,
en vemodig låt,
varje ton är en skimrande tår,
tårar av glädje,
tårar av sorg,
som har gråtits mångtusende år.
_

Med tiden

Drick från klara källsprång.
Njut av helgdagsfriden.
Allting grumlas för dig
någon gång i tiden.

Så som Edens frukter
rycktes dig ur handen
så är allt förgängligt,
rinner bort i sanden.

Njut av helgdagsfriden
förrän någon stör dig.
Drick från klara källsprång,
snart de grumlas för dig.
_

Aldrig mer

Hur den brände, din hand,
när du smekte min kind.
När vår kärlek var brand,
storm och åska och vind.
Nu i eldskrift jag ser:
"Aldrig mer, aldrig mer".

Om än vind blåste kallt
tände gudar för oss
på vår väg, överallt,
eld och flammande bloss.
Nu i eldskrift jag ser:
"Aldrig mer, aldrig mer".

All vår lycka tog slut.
säg, vad hände med oss.
Vind och storm blåste ut
våra värmande bloss.
Nu i eldskrift jag ser:
"Aldrig mer, aldrig mer".
_

Sandkorn

Lätta sandkorn silas
mellan mina fingrar,
sandkorn, glittrande
som guld i solen.
Jag frågar havet
hur de blivit till.

En gång har de varit
hårda, stolta klippor.
Klippor som mig trotsat,
som jag krossat i min vrede
säger havet.

Därför, känn dig lika trygg
i sandens gömma
som i klippans grotterum,
ty vad en gång blivit krossat
kan ej krossas åter,
endast sköljas mjukt
och vaggas i mitt sköte
säger havet.
_

Blindhet

Mörker kom,
stormvindarna kommo,
ångesten brände
och klamrade sig fast
i människosjälen,
som inte föröddes
eftersom den var ämnad
för kärlek.

Mörker kom,
befriarna kommo.
Städerna brändes
och lågorna svedde
den arma jorden,
som likväl inte rämnade
eftersom den var ämnad
för livet.

Ljuset kom,
lyktbärarna kommo.
Morgonstjärnan lyste
och kastade sitt ljus
ut över folken,
som likväl inte märkte det
eftersom de voro slagna
med blindhet.
_

Vilset hjärta

Mitt hjärta gick vilse
i dimman.
Ett dis över jorden låg.
Jag hörde från någonstans toner
som lockade mig,
och drog.

Men jag valde att stanna
på jorden.
I en värld som blott tog och tog.
Det var därför mitt hjärta gick vilse,
blev isande kallt
- och dog.
_

Hemmet

Skratt som klingat,
tårar gjutna,
gamla tider,
det förflutna.

Ljusa minnen,
länge gömda,
suddigt bleka,
borta, glömda.

Tomma ögon
se i fjärran
liten vägstump kvar
- till Herran.
_

Tysta bergen

Genom många mörker
drömmaren sig drömmer.
Hoppfullt fram han vandrar,
fram mot tysta bergen
lockande i fjärran.

Livets larm och buller
plågar drömmarsinnet,
evighetens toner
mjukt och sakta viska:
"Här finns ro och vila".

Drömmaren i längtan
lyfter trötta händer
bedjande mot bergen;
"Till er sköna tystnad,
se, jag kommer, kommer".

Trötta ögon skimrar,
glänsande förklarat.
Långt från livets buller
sjunger tysta bergen
drömmaren till ro.
_

Skogen tar tillbaka

Han gav sitt liv
som ök för vagn.
sitt enda liv
till intet gagn.

Så var han själv
av stoft och mull,
sitt eget jag
för jordens skull.

Nu växer skog
på mark han röjt.
Träd smyger in
på teg han plöjt.

Så var hans verk
av halm och ler
sitt eget bländverk
- inget mer.
_

En gammal räv

Han har hamnat i ett rävgryt
och kan inte komma ut.
Ett så fint och prydligt rävgryt
har han aldrig sett förut.

Många röster kan han höra,
många steg där utanför,
och han spetsar sina öron
för att höra vad dom gör.

Det är svårt för gamla rävar,
att sin frihet helt ge opp,
men nu kommer syster Lisa
med ett piller i en kopp.

Med ett piller, ett glas vatten,
får man gamle räven tyst,
och i drömmens rike blir han
av en kelen hona kysst.
_

Tro eller tvivla

Formad av tvivel, blandad med tro,
den är konstig den kedja jag bär.
Den skiftar och växlar dag ifrån dag,
den ändrar så snabbt karaktär.

Kolsvarta pärlor, helt utan glans
är på livstråden, skröplig och svag,
trädda tillsammans med skimrande blå,
liksom växlande natt och dag.

En gång när den brister, den svaga tråd,
som så konstiga pärlor har,
får mitt undrande öga se om där är,
blå eller svarta kvar.
_

Hotell fantasi

Var hälsad, vingad broder kär,
som flyger långt, långt bort.
Här går en kuf som vingar bär
av någon konstig sort.

Hans bittra ögon hitta lätt
systembolagets skylt,
så tar han sig en liten skvätt
och så är allt förkylt.

Han flyger i ett saligt rus
till Dionysos land.
I verklighetens kalla hus
är han en gäst ibland.

Så du kan hälsa, käre vän,
till Fantasins hotell,
att snart så är han där igen
i samma gamla cell.
_

"Om"

Den port som jag funnit är låst.
Den nyckel jag haft har jag tappat.
Jag har stått här så länge
och klappat och klappat.

Men jag vänder ej om
samma väg som jag kom,
för det finns ju,
det finns ju ett "om".

Om stilla jag sätter mig ned
i tro och förtröstan och väntar,
kanhända att någon
på portdörren gläntar.

Så jag vänder ej om
samma väg som jag kom,
för det finns ju,
det finns ju ett "om".
_

Med knäppta händer

De sade mig
att allt var sagor bara
som satts på pränt.
Jag kunde ej förklara
den kraft jag känt.

att glömma bort
min ångest jag försökte
men fann ej ro.
Jag kraftens källa sökte,
jag ville tro.

Jag böjde knä,
och vilsna händer sträcktes
mot himmelen
Och se, en hand mig räcktes.
Jag fann en vän.

Säg, om ni vill
att allt är blott legender.
Till bönens makt
jag ändå återvänder
som Han har sagt.
_

Poesi eller tokeri

Han sjöng sin visa
i ensamheten
den lille fattige
grå poeten.

Han sjöng om vindar,
i syd och nord.
Han sjöng om himmel,
om hav och jord.

Men inte många
förstod sig på
hans lilla visa
som lydde så:

Om jorden vill stanna
en dag i november
- vad rör det väl mig
så här i september.

Låt jordklotet rulla
så länge det vill,
och om det vill stanna
så låt det stå still.

Den lille fattige
grå poeten
blev själv en visa
bland menigheten.

Det ibland folket
om honom sas
att han var vriden
och lite knas.

Men glatt han gnola
sin melodi,
sin egen lilla
filosofi.

Om jorden vill stanna
i ny eller nedan
- vad rör det väl mig.
Och vad händer sedan?

Det vet inte du,
och det vet inte jag.
vi kanske får veta
en vacker dag.
_

Vid sidan om

Vid den tegelröda
skolhusväggen
stod en liten tös
så rädd och blyg.
såg på sina skolkamrater
kikade, så där i smyg.

Ville gärna vara
med i leken, men
när ingen frågar henne så.
"Det får vara",
tyst hon muttrar,
"inte tränger jag mig på".

Hon, den lilla
vid den röda väggen.
Vem var hon?
Kanhända var det jag.
Fastän vuxen nu,
ändå som förut
vid sidan om
- ännu idag.
_

Enebusken

Jag är en enebuske
med vassa taggar på.
Jag ser de höga träden.
Jag ser en himmel blå.

När jag var liten planta
jag drömde mången gång
att bli så hög som björken
så ståtlig och så lång.

Men många år har svunnit
och liten är jag än.
En taggig enebuske
som inte har nån vän.

På mina vassa grenar
slår ingen fågel ner,
och ingen vill mig smeka
och ingen mot mig ler.

Jag önskar att jag vore
en liten nallebjörn
som någon gång blev kramad
- och kastad i ett hörn.
_

Gaphalsar

Skramlar mest gör tomma tunnor.
Gamla ordspråk stå sig gott
För att själens tomhet dölja
har vi ordets gåva fått.

Svamlar tomma ord som faller
likt ballonger utan luft.
Ord som inte har en gnutta
utav visdom och förnuft

Att i timmar hålla låda
är för gaphalsar ett sätt
att sig själva övertyga.
Den som skriker högst får rätt.

Kloka ord kan du få höra
om du lyssnar, käre vän
på den gamle som har lärt sig
tänka först och tala sen.

Om du så en visa sjunger
får du stämbandsgymnastik.
Visans toner örat smeker
skönare än skrän och skrik.
_

Bländverk

Som skogen var sitt eget sus
- och inget mer.
Så var jag själv
av stoft och mull
mitt eget jag,
för jordens skull.

Så var mitt verk
av halm och ler,
sitt eget bländverk
- inget mer.
_

Episod

Vad är en själ
så lätt och fri?
En fantasi,
en ande och en gloria?

Vad är en kropp
av kött och blod?
En episod
i en naturhistoria?

De kroppar
jag kan slita ut
till livets slut är många
- det förbryllar mig.

De celler små
som ung jag bar
finns inte kvar.

De kommer aldrig mer igen.
hur vänligt än en gammal själ
viskar farväl
och snyftar:
"Auf wiedersehen".