På ålderns höst har jag funnit nöje i att efter förmåga uttrycka känslor och tankar på vers.
Här följer ett urval av den s.k. produktionen.
Under en period av mitt liv var jag kanske en sökare och hamnade i sektens garn.
Dock fann man efterhand att löftena svek. Därav följande vers.
Det kom främmat på besök en dag.
Han var bekant med någon som jag kände.
Jag fick ett ganska gott förslag
att komma från mitt livs elände.
"Jo, en får tacke för så môcke grejer,
å en får tacke för att en finns mä."
Di gamle vet vet nog vá di säger,
så jag föll ner och böjde knä.
En vilsen själ som sökte livets gåta
men fann sig snärjd i sektens garn.
Men Jesu ord om att förlåta
fanns inte med hos dessa barn.
Min vän Conny flytade till Filippinerna 23/2 2008. Hade trots allt förmånen att möta min gamle vän
när han var bosatt i Åmål. Men även om han flyttat till sydligare breddgrader så finns kontakten kvar, inte minst genom
SKYPE
En gammel pensionärsperson,
han ringer på sin telefon
Till oceanens fjärran öster
tar sig en klunk, hej, skål, jag törster.
På andra sidan finns en man,
unik person som mycket kan.
Det diskuteras om de svunna tder,
då vi var ungdomar, och sent omsider,
man minns der ena och det andra,
i minnet kan man bakåt vandra.
Men tiden går sin gilla gång
och skjortan blir med tiden trång,
Man växer ur sin krage
och rusar runt i Herrens hage.
Sen tar det slut, och allt är över
det som man sparat, alla klöver.
Finns kanske kvar, det som blir vordet,
ska täcka kista, smörgårdsbordet
Själv blir man fri från denna flärden,
när man går in i andevärlden.
Min vän Conny var en jävel på att skriva limerickar.där han bl. a. beskrev vådan av att ha é för storer
mösse ôm en velle kôsse ena tös ifrå Tösse
Självklart måste jag in och peta i skiten och travestra så gott jag kunde.
Dä va e´litta finer flecka
ja töckte ho va fin sôm gull
Ho stanna kvar te nästa vecka
å repa lin å karda ull.
Dä hände på en gård i Tösse,
å ja ble gla i denna tös,
ja velle ná så gärne kösse
å kärlekskrank jag släppte lös
Men nådde ej till denna duva
för mössa va för bred å stor.
Så denna vackra, väna, ljuva
geck ut å mjölka bonnens kor.
Ibland blir man less på både det ena och det andra bland tjafset.
Kom på att livet med sin träta
tog tid och övrig egendom
Med fukt och annat, fött i väta
man syntes glad och ganska from
Men glädjen kan ju bara vara
när skit och annat tiger still
Det gäller nog att det bevara
Vad mänskor skall och mänskor vill
Jag mår ganska illa när jag ser hur samhället behandlar gammelt fòlk.
Den här fick jag publicerad som insändare i TTELA ( Lokaltidning för bl. a. Vänersborg )
Di tror så himla môcke,
ôm dä sôm ä å dä sôm var.
Å lärde män får gärne tôcke,
när Hulda sätter säj te drite,
å inte ens har skiten kvar.
Att sån är solidariteten,
ho ska ju ändå döden dö.
Ho saknas ej av menigheten.
och bidrog ej te statens brö.
Till min livskamrat som blev kvar vid min sida trots vissa övertramp.:
Jag minns, hon fägnade mitt öga,
så vacker som en dag i sol.
Jag föll pladask, jag föll till föga
för flickan i sin vackra kjol
Men hon var inte intresserad
av killar med en dylik gång
som bjöds av deprimerad
försmådd och ratad dagen lång.
Men tiden gick och somligt hände.
En del var gott, men mest elände.
Och man fick lära sig stå ut
och glömma det som var förut
Snart läkte dessa djupa sår
som hade ristat grava spår.
Jag fann en vän, hon stanna kvar
å sket i det som en gång var.
Som pensionär får tid och annat en speciell innebörd.
När ska man sova och när ska man vara vaken.
Jag sätter på min TV-apparat,
Den här förbannade reklamen
gör snart att jag blir tokot, galen.
Men galenskap kan va´ en gåva
När natten faller på, och man ska sova
I drömmens rike blir man ung
och kroppen känns ej längre tung
Man orgierar å tar jungfrudomen
och tycker att man är fantomen,
men innan det är dags för sprut,
då tar det hela plötsligt slut.
Man vaknar upp ur drömmens dvala
å hör reklamen åter mala
från apparatens rytteri.
Hunt det kan va´, hunt det kan bli.
När Conny befann sig i Surinam skrev han en skildring om forntida liv i Ånimskog.
Där framträdde en personlighet som jag är övertygad om hade sitt ego, Klafoten.
Samtidigt undrar man ibland över varför fattig måste förbli fattig i nutid och att
de rika ska få fortsätta att smörja sig.
Man blandar och man giver och hoppas på turen.
Och lyssnar till lärkornas kvittrande sång.
Man präntar och skriver om Klafot , figuren
och skjortan blir liten och ganska så trång.
För Klafoten var en sjusärdeles herre
som tuta i luren när budskapet fanns
att nu har det hänt, hunt kan det bli värre
med nödår och bristen på föda och mat.
Men dagarna gick och man lärde sig skörda,
att växla potatis med vete och råg.
Man lärde sig bära de levandens börda,
man jämkade samman båd hög som för låg.
Idag är det annat, den fattige födes,
med löfte om bättre i grändernas prång
Men makten tar bitar av grisen som gödes
och lämnar knappt smulor åt andra en gång.
För nu är det status att pryda och stila
med pengar och hus och att bli miljonär.
Den fattige kan inte annat än vila
i vånda, förtvivlan uti sin misär.
Fast lyssna till sången och lärkornas kvitter
är något som alla har tillgången till.
För rik som för fattig och den som så gitter,
för allt och för alla och de som så vill
Men nog är det så att i dödens minuter
så likas vi alla, båd fattig och rik.
När tiden är över, man ögonen sluter
så är man blott bara ett vitnande lik.
Följande vers är insipirerad av en berättelse avgiven av Calle till Conny där
analoga händelser utspelat sig.
Vår Calle,en fin rekorderlig person
han träffa en granne å bjudde på kron
å snäll sôm vår Carl så feck han te främmat
av Calle, den gode, som ingenting hämmat,
ett kron av sjusärledes slag
att bjudas till alla en födelsedag.
Men grannen va inte en nöjder person
å tôckte att Calle ej gav sin ranson.
Han geck te polisen å anmälde Calle.
Den jävlige grisen ble av mä sin balle
när frugan ble trött på ett pinandets liv
som alltid haft varit ett pin och ett kiv.
Så nu är han varken hon eller hanne,
hunt saker kan bli då när haspen ä å
å herreminje, å gud mig förbanne
te plåge å slite si käringa så.
Så fan tar sitt arv och gôbben han gråter
och låtsas att ånger och vilja det finns
men lånet betalas och ingen som gråter
å gôbben ä snöpt å får ej några kvinns.
Men Calle , ble vänsam mä fängelsekocken
å maten va särdeles läcker och fin.
Han matade in båd besticken och locken
och olika slag av ett enkelt porslin.
Sen kom det en dag när fängelsets galler
ej längre var hinder till frihetens fröjd.
Så hej på dig Calle, jag tänder marschaller
å hoppas du känner dig ganska så nöjd.
Om det finns så mycket att kommentera vet jag inte.
Kan möjligen platsa under kategorien knäppisar.
Vissa blir till dimfigurer,
andra lyser upp sin levnadsban.
Somligt folk ses som filurer,
fattigdomens magra barn.
Men man växer upp och frodas värre
i den hage som är vår.
Den vi ärvt ifrån vår herre,
där vi skördar, där vi sår.
Slit och släp samt mycken möda
är för stunden och ibland
villkoren att finna föda.
Hitta ut från öknens sand
Man blir grå och man blir gammal
klarar livhank på pension
Ungdomar går på studentbal
Alfred tar en tår på kron.
Förutsatt att Hilda, tanten
tycker att det passar sig.
Alfred, gamlingen, den fjanten
fjäskar värre med sitt blig
Men om allt blir till en gåta
saker, ting och allt som var.
Då är tid till att förlåta.
Vem vill stå med rumpan bar?
Fortsätter väl på avdelningen knäppisar.
Att jorden finns och solens rundel
är något av naturens under.
Och tänk på alla vackra kvinns,
och tänk på allt som skallen minns
När man blir gammal, grå som stubben
blir minnena ett elixir.
Ger krydda åt den gamle gubben
som kom ihåg sin ungdoms svir.
Han minns de forna, svunna dagar
då livet var en sång i dur,
men ock det man beklagar.
En massa jävelskap,en massa strul
Men mitt i allt, ej minst förtreten
så stiger fågel Fenix opp.
Man inser att i evigheten
tar anden över utan kropp
Man färdas emot sitt nirvana
och uppgår i en större sfär
i universums givna bana.
Finns du? Finns jag? Finns alla här?
Eftersom man ändå är inne på knäppisar...
När tråden brister och det mörka
tar över dagen och blir natt.
Då är det dags att gå te kôrka
och ångra synderna som hann ifatt
Men fanken vet om detta hjälper,
man är ju den man är ändå,
och kanske samvete och annat stjälper,
man får ju skörda vad man sår.
Och när det bliver dags att skära
den säd som har planterats ut.
Då blir det bonus för de kära,
som kämpade och slet förut.
Själv blir man ganska liten
i jämförelse med fäders skörd.
Man trampar runt i välfärdsskiten
och oberoende av börd
Så må man erkänna och tycka
att sparv i gapet ej är bra.
Dessbättre, slit på gårdens lycka
och bakom hästen plogen dra
Ger bröd till folk och fänad,
till kor och hästar, alla djur
som fick sin del av den förplägnad
som bjuds av skörd och av natur
Jag hyllar mina anors fäder
och önskar jag var likadan
som de som jobbade i slitna kläder
och som med tidens tand försvann.
Ibland tycker även knäppgökar om att njuta av livets goda.
Månen går sin tysta ban
uti ljusa sommarnatten.
Pålle åker ner till stán
för att handla sprattelvatten
när som gryning blir till dag.
Tid att köpa ädla drycker
gjort på malt av prima slag
när i Pållens tarm det rycker.
Tar sig så en redig slurk.
Njuter, rapar, släpper väder.
Öppnar så på nytt en burk,
sisar som en gallkåt tjäder
Och när burkarna är tomma
sover Pållen ganska gott.
Liknar mest en vissen blomma.
Till sitt drömland har han nått.
Ps! Hoppas Fröding ursäktar sista versen. Ds!
Man fick kanske tåla ett och annat i sin ungdom,
men ingen kan ta ifrån mig mina stolta anor.
Halt och grå med blick i kôrs
sitter under himlapällen.
Undrar om man vågar, om man törs
krypa fram ur vargskinnsfällen.
Knalla ut i lingonskog,
söka efter anors rötter.
Minnas de som slet med plog,
minnas de med trötta fötter
De som inte längre finns
och som brukade den jorden,
dessa ädla män och kvinns
som gav bröd och mat på borden
i det långa perspektivet
efter alla år som gått
är det något här i livet
som man tycker att man fått
Som är tidlöst, utan slut.
Lyfter hatten, böjer nacke
för de strävsamma som fanns förut.
Så jag säger: En får tacke, en får tacke!
Ibland hinner verkligheten ifatt mitt i sorglösheten.
Fick ett sorgebud att min lillebror hade gått bort.
För 11 år sedan, 1997, förlorade han sin livskamrat Birgitta.
Till minne av min bror Leif Jansson:
Du fick en börda, tung att bära
i livets kamp och bittra strid.
när livskamraten, den kära
försvann i evighetens tid
Jag hedrar dig uti mitt sinne.
Du var min bror, du var min vän.
Jag håller av dig i mitt minne
och hoppas att vi ses igen.
När vi kom hem efter begravningen skrev jag följande vers.
När gråt blir till skratt och natt blir till dag.
När dimmorna skingras och ledsen blir glad.
Man tänker tillbaka i minnenas sfär,
på allt det som varit och allt det som är.
Man tänker på det som har varit och blivit,
på guldkorn och annat som livet har givit.
Tar vara på det som man fann i det lilla
och glömmer allt det som gick galet och illa.
Man finner sin plats i ett tidsperspektiv.
Trots all är man nöjd och vill leva sitt liv.
Så länge det räcker, så länge man minns,
så länge man andas, så länge man finns.
Tar vara på sådant som fäderna gav
i tider som flytt men som blev vårat nav
Som gavs oss i tider som varit och flytt.
Så vill jag nog minnas, båd gammalt och nytt.
När man blir gammal betyder minnena mycket och saknaden efter min bror
kändes näst intill outhärdlig.
Men minnen är trots allt en källa till glädje.
Jag sitter och tänker på de flydda dagar,
när vi var tillsammans, min broder och jag.
På skratten och glädjen i tillvarons hagar
när livet det lekte och var till behag.
Så kom det ett bud, min bror mötte döden.
Det sved som en eld i mitt hjärta och själ.
Så drabbas vi alla av olika öden
och vi som blev kvar tog ett stilla farväl.
Men minnet det lever så länge vi andas.
Man tänker och sparar allt det som var gott.
Man vaknar till morgon när gryningen randas.
Då finns han ibland oss, i stort som i smått.
Ibland funderar man på hur ens hädanfärd kommer att te sig?
Hade följande korr. med min tremänning Stefan i Vålberg.
Arne: - Kan toket vara ingrott i Värmlandsröttera?
Stefan: - Med största sannolikhet.
När anden har flytt och man har lämnat orten.
Då kanske man hälsar på Pelle vid porten
och knackar på dörren i himmelens höjd.
Man flinar och visslar och känner sig nöjd.
Så hör man ett rassel från nycklarnas knippa
och porten den öppnas, men lite på glänt.
Och Pelle, den gamle, församlingens klippa
han undrar och frågar: - Vad är det som hänt?
Du har nog gått fel, gamle stöt och suputen.
Ta av där till vänster så hittar du dit,
där de som är stora i gapet och truten
ska vara. Där rumlar man om och där dricker man sprit.
Så jag vände om, köpte pilsner té dricka
och knackade på hos en känd potentat.
Där släpptes jag in trots en enveten hicka,
där bjöds jag på vin och en uppsjö med mat.
Så kände jag elden som värmde i baken.
Då blev jag förbannad och ilsken och tvär.
Så jag slängdes ut, förbittrad och naken,
och jag gick tillbaka till polaren Per.
Jag tillstod att mycket av det som jag gjort och som hände
nog var ganska illa och inget att ha.
Det mesta var kanske ett satans elände
men något av allt kanske rentav var bra.
Och Per föll till föga och öppnade porten.
En botfärdig syndare, trots allt ej så nöjd
som vältrat sig ofta i skiten och lorten
kan finna en plats uti himmelens höjd.
Lewi Petrus från Vargön skrev en gång:
- Löftena kunna ej svika.
Idag sitter det parti han var med och bildade
och sviker sina givna löften.
Di la ner fabriken här på orten.
Fôlk feck gå å tôrka lorten
ätter alliansens små besvär
där man finns och bara är
För di rike, di sôm äger,
äter gôtt å tar en tår,
sitter vid sin våg och väger
gnager på ett kycklinglår
Har bestämt att dä ska vara
nöd, misär å annan skit.
"Detta ska vi säkert klara!"
smuttar på sin akvavit
Hamnar du i bidragssmeten
å får äte dåli mat
anses du av societen
som en lus, å bara lat.
I det globala perspektivet undrar man ibland
vilket arv som lämnas över till våra söner och döttrar.
Blev i alla fall publicerad som dagens dikt i GT:s tyckeriet.
Jag var i en dimma av märkliga ord
som skrivits och talats på denna vår jord.
Man skrev om sin ära i krig som i fred,
och det som var modigt fanns också med.
Men något var galet, det verkade fela.
Det var som en spricka uti det hela.
Att finna en ära i mördandets värv,
är enligt min mening ett uselt fördärv.
Men makten är stor i ett hus som är vitt,
så tokigt och galet och illa det blitt.
Biskop Thomas sa en gång att frihet är det bästa ting.
Jag köper det med hull och hår om jag själv får bestämma
vad man får.
Det var en tid av gammalt slag
när man var kung och jag var jag.
Man drack sin pilsner lugnt och stilla
och mådde inte alltför illa.
Man fyllde ut sitt livs dilemma
med sånt som kändes ganska hemma.
Man njöt av livets dag och annat
och tyckte det var stört förbannat
Att fôlk sôm inte vesste hur
ska stämpla pållen som filur.
Bestämma hur man skulle dricka
och vänslas med en vacker flicka.
Bestämde själv att utan knog
så öppnar jag en egen krog.
Där kan jag vara själv i smeten
Och njuta utav evigheten.
Efter regn kommer solsken sägs det.
Även om man ibland misströstar så finns det
trots allt hopp om livet
Regn och rusk med blåst och annat.
Dagen den blir trist och grå.
Så kom hösten likt förbannat,
mörkrets sinne likaså.
Fåglars kvitter hörs ej mera.
Minnet sviker, man blir grå.
Ingenting kan engagera
trots att himlen lyser blå.
Men i livets sista timma
vaknar fåglarna till liv igen.
Och man lyss och kan förnimma,
där de sitter på sin gren.
Allt det goda livet givit,
allt det goda livet ger.
Det som varit och som blivit.
Så jag önskar inget mer.
Skickade följande travesti på Beppe Wolgers dikt "Det gåtfulla folket"
till sossarnas partisekreterare Marita Ulfskog.
Vi är ett folk och vi bor i ett främmande land,
detta land uti nöd och misär.
Vänder på slantar och slinter på stenar
i borgarnas sfär.
Där går en gubbe och linkar och snubblar på skon.
Där går en gumma, hon plirar och blinkar som nutida hjon.
Där går en pojke som inte får jobb.
Där samlas ungdom som bygger ett hus av illusioner.
Borgare sitter med armar i kors och tjänar en massa miljoner.
Sverige idag, om man tillhör det fattiga folket.
Tycker svaret var ganska kul;
Hej Arne,
och tack för din dikt (kan ju sjungas också)! Den kan vi använda i olika
mötessammanhang, tycker jag.
Med vänliga hälsningar
Marita Ulvskog
Att jag inte är medlem i partiet och anser att politik i grunden
är ett jävla tjyv- och rackarspel är ju en annan fråga
Rånartjänst i Kiruna försöker med maffiosa metoder att tillskanska sig hederliga medborgares
surt förtjänade slantar. Måste vara den myndighet som orsakar flest betalningsanmärkningar
genom att lägga ut krav hos kronofogden. Men att slåss mot väderkvarnar kräver starka armar.
Man tyckte och tänkte om TV-avgiften,
att den ska betalas om TV man har.
Ja visst,det är sant i olika skiften.
Vad händer om TV:n ej längre finns kvar.
I byråkratiernas spår och dilemma.
betala din skuld, gäldenären är här.
Så oavsett var du finns och är hemma
så vill vi ha pengar så långt som det bär.
Vi vill ha betalt från den magra pensionen
och skiter i lagar som styr det som ska,
för pengar är mer än själva personen
Hunt saker kan bli och hur illa det va.
De vill att vi kryper i stoft som i lera
och tycker att pengen är deras gebit.
Men lagar och regler samt annat med mera
förvandlar ett anspråk till stoft och till skit.
Låt pengarna stanna hos folk som behöver
som kämpar och sliter i anletes svett.
och inte har massor av av ymniga klöver
men finns i den närhet som tillvaron gett.
Inspirerad av Calle.
Bohem är du hemma nu
Så fann jag tryggheten
genom att vara nära.
där min själ lever och andas
om platsen är nära eller fjärran.
Eller går din vandring blott
Mot mål som vi alla sökt
Att söka graalen som symbol.
Men få lär upp till ställda mål
att leva och att vara.
Att söka och att finna,
Ett liv som slocknar
När tiden börjar rinna
man får sin plats
i sin nirvana.
Kärleksbekymmer.
I det svarta mörkret fannns en potentat.
Jag kände alltför väl, vi hade än det ena
och med det andra lukrativa prat'
Gör som din tanke och med den din själ
att göra gott och göra väl.
Jag lyfte hatten, även mösse
att älska,å att kvinnsen kösse
Men det tog slut, en puss på kind
var det jag fick i älskogs vind.
Nu är jag gammal och kan minnas
allt det som var och stort och smått
En del var bra och kan förnimmas
i det som var och det som gått.
Varför skrämma upp folk som man har gjort genom all den uppmärksamhet som svininfluensan fått
i media!
Snoret dä rinner å ögera blör
Näsa ä´ rö å ho rinner.
Hoppas ja hinner innan ja dör
Innan min ande försvinner
Finna en väg jag kan vandra min ban
Ströva bland mörkgråa gränder.
Kämpa man må uttå helsikes fan,
hoppas att ingenting händer.
Skulle så vara man vore en själ,
värdig att vidare vandra
Nog vore det gott och nog vore det väl
att veta och minnas av andra
Så vaknar man till och ser sig omkring.
Befriad från feber och yra.
Och klockorna ringer sitt plingelipling
och råden som förut var dyra
De läggs i en påse för mal och för lort
att kastas på avskrädestippen.
Sen går man sin väg som alltid man gjort
å tar sig en klunk uttå Prippen.