Levnadsbeskrivning

Frankisk kung och romersk kejsare från år 800. Född 742-04-02 i Ingelheim, Tyskland. Död 814-01-28 i Aachen, Tyskland. Karl den store, (lat. Carolus Magnus, fr. Charlemagne, ital. Carlomagno), Karl I, f. 742 eller 747, d. 814, frankisk kung från 768, langobardisk kung från 774, romersk kejsare från 800; jfr släktartikel karolinger. K., som med sin far Pippin den lille och brodern Karloman redan 754 smordes till kung av påven, erhöll vid faderns död de norra och västra delarna av frankerriket, medan brodern fick övriga områden. K. ingick en allians, som troligen var riktad mot brodern, med den langobardiske kungen Desiderius, och han gifte sig med dennes dotter. Redan 771 avled dock Karloman, och K. annekterade dennes riksdelar och skilde sig från sin hustru. Då påven hotades av Desiderius expansion anföll K. langobardernas rike, som erövrades 773-774, varvid han utropade sig till langobardisk kung. Dock lyckades han inte mer än under korta perioder kontrollera det langobardiska furstendömet Benevento i Syditalien. K:s mest utdragna, blodiga och samtidigt viktigaste erövring gjordes genom fälttågen mot saxarna i nuv. norra Tyskland. Redan 772 angrep han dessa, som 775-777 underkuvades och tvingades acceptera den kristna läran. På 780- och 790-talen gjorde saxarna flera gånger uppror. Deras ledare Widukind kapitulerade 785, men i norr fortsatte kampen, och först 804 var saxarna slutgiltigt besegrade. Nederlaget förde med sig massavrättningar och deportationer. K:s välde spreds därmed ända till Östersjön, men i norr mötte frankerna hårt motstånd från danerna. Även i andra regioner öster om Rhen befäste K. sitt välde. År 788 avsatte han den siste autonome bajuvariske hertigen, TassiloIII, och 791-796 besegrade frankiska arméer avarerna i nuv. Ungern, vilka slutligen underkuvades ca 803. Detta ledde till att slaviska områden i Centraleuropa erkände K. som överherre. Mer ryktbara, men inte lika segerrika, var K:s krig mot araberna i nuv. norra Spanien. Ett första fälttåg 778 i Baskien misslyckades, och på hemvägen led frankiska trupper ett nederlag mot baskerna vid Roncesvalles i Pyrenéerna; legendbildningen kring detta slag fick sitt främsta litterära uttryck i Rolandssången. Senare krig ledde dock till att K:s välde utsträcktes till Barcelona och områden omedelbart söder om Pyrenéerna. (Se karta över det karolingiska väldet i artikeln 4197 Frankrike, avsnittet Historia.) K. ansåg sig ha ansvar inför Gud för sina undersåtar, och han samarbetade med kyrkan och påvemakten, vars beskyddare (patricius Romanorum) han var gentemot världsliga italienska makthavare. Trots löften förverkligade han dock inte påvens önskan om ett eget välde i Mellanitalien, eftersom K. föredrog att själv styra dessa områden. På juldagen 800 kröntes han av påven LeoIII till kejsare i Rom. Denna händelse har diskuterats åtskilligt. Det är oklart i vad mån det huvudsakligen var ett påvligt initiativ och i vad mån K. själv hade planerat det. Relationerna till Bysantinska riket hade försämrats genom K:s ambitioner i Syditalien, och de försämrades ytterligare av kröningen. Bysans erkände 812 K. som frankisk men inte som romersk kejsare. K. avsåg att skapa en enhetlig förvaltning genom ett system med grevskap och med hjälp av en stark, med centralmakten allierad kyrka. Biskoparna och lokala grevar - oftast stormän, som på detta sätt bands till K. - bar upp riksstyrelsen tillsammans med kringresande agenter från centralmakten, missi dominici. I gränsområden mot bretoner, daner, slaver och araber skapades speciella försvarsområden, s.k. mark, vilka lydde under praefecti (senare kallade markgrevar). Rikets kyrkliga, militära och administrativa angelägenheter diskuterades på gemensamma möten. Riksstyrelsen var dock i praktiken långt ifrån enhetlig, och i längden fungerade inte K:s system. Han hade ingen stående armé utan litade till sina stormannavasaller, som belönades med jord för insatser i krigen. Då erövringarna under 800-talet upphörde blev detta skikt ett starkt hot mot centralmakten. Riket baserades på jordbruk och naturahushållning, och det saknade i allt väsentligt en utvecklad penningekonomi. De olika folken i imperiet hade sina egna lagar, vilka K. ofta lät nedteckna, och som bara delvis kompletterades av rikslagstiftning i form av s.k. kapitularier. Brister i infrastrukturen och avsaknad av urbana knutpunkter gjorde det svårt att upprätthålla en varaktig administration. K:s rike saknade huvudstad, men Aachen, främst en palatsanläggning utan urban karaktär, utvecklades delvis till permanent residens för K. Vid hovet samlade han flera av sin tids mest lärda män, som anglosaxaren Alkuin, langobarden Paulus Diaconus och sin blivande levnadstecknare Einhard. Ett allmänt kulturuppsving knutet till kyrkan tog sin början; se vidare karolingisk renässans. -Eyvind Johnson har i sin roman "Hans nådes tid" (1960) tecknat K:s epok med stor inlevelse. K. lät sina söner bli lydkungar: Pippin fick Italien (781-810), Ludvig (senare LudvigI [den fromme]) fick Akvitanien (781-814) och Karl fick området mellan Loire och Elbe (från 800 eller 806 till 811). K. planerade att dela riket enligt ett avtal från 806, men Ludvig (medkejsare 813) var vid K:s död den ende sonen i livet. K. är begravd i Aachen. Han blev kanoniserad 1165. Dick Harrison